För ett tag sedan försökte jag mig på att skriva ett blogginlägg om hur det är att växa upp med en alkoholist till förälder. Jag tänkte att jag skulle ge det ett nytt försök, då jag tycker att det är ett oerhört viktigt ämne. Det är vanligare än man tror.

Jag kommer nu öppna mig mer än jag någonsin gjort för någon. Har inte berättat så djupt om detta tidigare.


Jag vet inte riktigt när det började, men det var väl när jag gick på dagis skulle jag tro.
Jag förstod aldrig riktigt vad som hände. Jag var ju ändå bara barnet.
Det blev väldigt ofta bråk hemma, folk slog i dörrar om inte på varandra.
Jag fick allt oftare vara kvar länge på dagis/lekis/fritids. Och till slut var jag alltid sista barnet som blev hämtat.
Pappa valde att alltid vara kvar sent på jobbet så han slapp komma hem till en full mamma. Han hoppades väl på att hon däckat när han hämtat mig på dagis och erik hos någon kompis.
Vid flera tillfällen fick jag sova hos morfar och mormor då mamma inte kommit hem från jobbet.
Hon åkte hem till sina vänner och drack, och somnade väl någonstans. Glömde familjen där hemma.
Pappa åkte runt i stan och med hjälp av polisen kunde de hitta henne frammåt småtimmarna.

När jag nu tänker djupare in på vad som hände när jag var liten förstår jag vissa saker som jag aldrig förstod då. Men det är oerhört jobbigt med alla flashbacks. Från bråk till spyor, slagsmål och klunkande väskor, från en stinkande andedräkt till obehagliga tanter i vårat vardagsrum.
Jo för det värsta var inte bråken, det värsta var inte att hålla upp mammas hår medans hon spydde. Utan det värsta var när pappa åkte på "jobbrelaterade" resor. Han lämnade mig och Erik ensamma med mamma. Men Erik stannade självklart inte hemma, utan han sov hos kompisar. Det var bara jag och mamma.
En 6 årig flicka med sin alkoholiserade mamma.
Jag fick följa med till systemet, hem till hennes vänner osv.
Skammen på bussen, mamma talade lite högre än vad hon själv märkte. Alla på bussen glodde, jag satt och försökte få henne att sänka rösten. Jag ville bara försvinna genom bussstolen.
På kvällarna brukade vi få besök. Jag ville helst bara gå och lägga mig innan de kom. De stinkande tanterna med alldeles för höga röster och deras klunkande väskor.
Men mamma ville att jag skulle umgås med dom. Att jag skulle träffa hennes vänner. Sitta med dem medans de bara blev allt mer fulla. De skulle fläta mitt hår, fråga om skolan även om de inte brydde sig ett skit och skratta alldeles för högt. jag gömde mig på mitt rum. Med tårar i mina ögon låg jag i min säng och lyssnade på hur de inte brydde sig.
Klockan blev mycket och det var flera timmar sedan läggdags. De skrek och skrattade och klagade på livet. De hörde aldrig skriken i kudden, mina snyftningar. Det var aldrig någon som höll om min under mina panikångest attacker.

Jag var alltid lika glad över att pappa kom hem. Jag kunde skrika till av lycka när jag hörde bilen göra in på uppfarten. Mötte honom alltid i hallen med en stor kram och ett: Jag älskar dig Pappa!
Jag vet inte varför jag blev så glad. Trodde väl att mamma skulle behärska sig lite bättre när pappa var hemma. Men nu kom istället båken, skriken och smällandet i dörrar.
Pappa letade dagligen igenom huset efter ställen där mamma kunde gömt mer sprit. Och hittade han något hällde han alltid ut det i diskon framför mammas ögon. Hon skrek på honom och slog efter honom för att få honom att sluta.

Jag skämdes över min mamma. Jag ville inte att någon skulle veta om vad som egentligen hände hemma hos mig.
Jag berättade det inte för någon. Varken mina klasskamrater eller mina lärare. ( /dagisfröknar och dagiskompisar )