Jag förstår mig inte riktigt på mig själv ibland
men idag insåg jag att jag saknar en speciell tid i mitt liv
en tid som jag egentligen bara vill glömma
tiden på jag knappt klarade av att gå upp ur sängen
det första jag hörde var skriken från mina föräldrar och de onda kommentarerna från min bror
sedan gick jag till skolan, där de kastade fula ord efter mig
gjorde narr av mig, skrattade åt mig, pekade på mig,
såg mig.
just nu känner jag mig bara bortglömd
eller snarare som att folk verkligen försöker glömma mig
även om jag sitter rakt framför dom
de blundar för mig, och för mina känslor
de ser mig inte
NI ser mig inte
jag vill inte att ni ska känna er tvingade att vara med mig
utan jag vill att NI ska vilja
just därför kan jag inte säga ngt
utan jag fortsätter bara vara den bortglömda.
just därför saknar jag den tiden då jag blev mobbad ( aka hela låg&mellanstadiet )
för då visste jag i alla fall att folk såg på mig, även om det var med avsmak
och även om dom blickarna gjorde så ont att jag bara ville sjunka genom jorden
men dom såg mig, mobbarna såg mig..